Hur ser vi på tekniken utifrån ett samhällsperspektiv?

Parallellt med Digitala skollyftet deltar jag i en annan sorts MOOC - en s k xMOOC vilket i prinicip är som en distanskurs vid ett universitet, men med fri antagning och ett mer styrt kursinnehåll än i #digiskol. Rubriken på den MOOC:en är E-learning and Digital Cultures och den handlar om hur tekniken och människan samverkar alternativt styr varandra i ett samhällsperspektiv. Jag valde den MOOC:en eftersom jag tror det är viktigt för den framtida utvecklingen att både fundera på hur vi beskriver och talar kring tekniken och hur vi väljer att använda den praktiskt i våra liv. Några intressanta funderingar kring kursinnehållet i den MOOC:en vill jag dela med mig av till deltagarna i #digiskol.

Gör tekniken oss dumma? 

En fråga vi sällan på allvar diskuterar i Sverige är hur vi ser på tekniken ur ett samhällsperspektiv. Vi pratar mycket om vikten av att börja använda tekniken i skolan och undervisningen och då och då dyker det upp tweets på Twitter som handlar om att vi även måste börja diskutera lärandet och didaktiken i förhållande till tekniken. Att tekniken inte bara påverkar samhället utan även människan - ett ständigt samspel mellan människa, samhälle och teknik, alltså i skolans fall hur tekniken påverkar skolan och lärandet - glöms bort. Vi talar om framtidens skola som om vi inte redan har tillgång till begreppen för att börja nysta i hur vi tänker oss att den skolan ska se ut. Diskussionen hamnar på systemnivå där den minsta gemensamma nämnaren är att vi behöver göra annorlunda än vi gör idag. Vi ser gärna det ensidigt positiva med den tekniska utvecklingen och hejjar på dem som använder tekniken utan att ta ställning till om vi tror att de använder den på ett sunt sätt. 

Blir vi dumma av Google?, var en frågeställning som dök upp i diskussionen och frågan relaterades till åsikten att vi inte behöver lägga sådant på minnet som vi kan söka information om på nätet. Att tillgängligheten kan användas till att kompensera sådant vi inte har kodat in i minnet ännu är ett faktum, men är det här också orsaken till fallande kunskapsresultat? Om vi istället använder minnet och vår mentala kapacitet till att gå på djupet istället för att bygga upp breda men ytliga minneskunskaper inom många områden så faller ju argumentet att vi blir dumma av Google och tekniken - MEN det kommer att påverka vår syn på vad som är allmänbildning, vad vi kan ta för givet att elever ska kunna när de kommer till ett nytt stadium och vad arbetsgivare kan förvänta sig när det är dags att påbörja arbetslivet. 

Har vi till och med en moralisk skyldighet att använda tekniken? 

Technological determinism! Tekniken är inte ett verktyg utan något som driver utvecklingen framåt och skapar vårt samhälle. Vi är därför skyldiga att använda tekniken. Anmärkas bör att teknologisk determinism är reduktionistisk och bortser från andra perspektiv på samhällsförändring och bygger på positivistiskt tänkande och en linjär uppfattning av utvecklingen. Dock märks tankegången många gånger i samhällsdebatten när fokus för resonemanget blir att vi ska använda tekniken och inte hur eller varför vi ska använda den. Ett perspektiv som ser samhällsutvecklingen förenklat leder sannolikt lätt till för enkla svar på komplicerade frågor också. 

Dystopi eller utopi? 

När Du läser om Googleglasögonen, hur reagerar du då? Tänker du "Oj, vad fantastiskt! Ett par sådana måste jag ha!" Eller tänker du "Oj, så hemskt! Ska människor bli beroende av en dator som projicerar information rätt in i ögat för att klara sig i framtiden?" Personligen hamnar jag någonstans mittemellan - att datorn som gått från att fysiskt fylla hela våningsplan till att rymmas i en mobiltelefon kommer att fortsätta utvecklas råder det nog ingen tvekan om, men inställningen till hur vi ställer oss till användandet av tekniken bygger också på om vi ser utvecklingen dystopiskt som något som begränsar eller fördärvar för människan och samhället eller utopiskt som något som utvecklar eller förbättrar. Ser vi bakåt eller framåt när vi funderar kring hur tekniken kommer att påverka oss och vår undervisning? 

Samarbete är vägen framåt

Avslutningsvis vill jag säga att jag tror att vägen framåt när det gäller tekniken i utbildningssammanhang kräver att vi samarbetar mer - givetvis samarbete med kolleger och elever men framför allt samarbete mellan lärare, dem som utvecklar tekniken och andra yrkesgrupper. Vi har sällan tiden eller kapaciteten att bli experter på alltför många områden samtidigt utan behöver jobba ihop för att ta det som redan är möjligt vidare. Vi kan redan göra mycket med tekniken men den har fortfarande sina begränsningar. 

Vilken modell kan vi använda för att synliggöra utvecklingen och lärandet?

Det finns en uppsjö digitala verktyg att välja mellan och ibland är det svårt att komma på något kreativt sätt att använda verktyget. Hittar vi ett mindmapverktyg använder vi det lätt till att göra just mindmaps digitalt istället för på whiteboarden - ett värde i sig givetvis eftersom en digital mindmap kan bevaras och bearbetas medan en whiteboardmindmap ofta raderas vid lektionens slut. Men vi kan också tänka omvänt och istället för att använda mindmapen som en startpunkt se den som ett levande verktyg för att fånga processen och när man når målet som en slutpunkt. Viktigt för lärandet är också att bygga vidare på den personliga kunskapskartan genom problemlösning, sortering av fakta/information samt möjligheten att gå tillbaka och repetera/bygga vidare vid en senare tidpunkt.

Schematiska bilder som renodlar allt i sin mest svartvita form är visserligen begränsande, men kan också bilda modell för hur vi kan tänka kring användandet av de digitala verktygen, som i den här infografiken:

Källa: http://blog.commlabindia.com/elearning/what-is-elearning
(Klicka gärna på länken för att se en större bild.)

Grafiken handlar om vad som är lärande med digitala verktyg (fortsättningsvis kallat enbart "lärande") och vad som är e-lärande och bygger på ofta ideologiska antaganden där verkligheten ligger mittemellan, men vi kan använda bilden för att fundera kring hur e-lärandet och lärandet i bilden kan närma sig varandra.

Här ser vi t ex att lärandet sannolikt inte blir så annorlunda om vi väljer att använda de digitala verktygen som enstaka inslag i undervisningen och inte heller om vi väljer att lägga upp våra kurser enligt traditionell modell i en lärplattform. Den motivationella aspekten av lärande påverkas säkerligen, men innehålls- och samspelsmässigt blir skillnaderna inte så stora.

Här ser vi också att e-lärandet präglas av att man lär i sitt eget tempo och det strider i viss mån mot lektionsprincipen och tanken att alla jobbar med (mer eller mindre) samma sak vid samma tidpunkt. Frågan är då hur man kan använda de digitala verktygen för att åstadkomma ett lärande som är mer lektions- och klassrumsoberoende? Hur kan vi använda dem för att synliggöra lärande som sker utanför lektionen och till och med utanför skolan? Hur kan vi använda dem för att stödja det lärande som sker efter arbetsdagens slut?

En intressant rad i grafiken är den som går under rubriken Process. Grafiken visar för lärandet en föreläsare som berättar om något, men bilden kan även tolkas som ett lärandets top-downperspektiv. Även om föreläsaren på bilden ersätts med en elev eller en grupp elever, en lärobok, en nyhetssändning eller en blogg så handlar det om ett top-downperspektiv - som elev/kursdeltagare/läsare så förhåller vi oss till det som blir oss serverat (oavsett om vi får materialet från en lärare eller hittar det själva) och pluggar in det.

På sidan för e-lärandet handlar det mer om ett bottom-upperspektiv - genom att man arbetar med de olika innehållstyperna konstruerar man gemensamt den input för lärandet som man får från olika håll och processen blir mer inriktad på att använda inputen för problemlösning (även om det innebär att man uppfinner hjulet för femtielfte gången) i den egna lärprocessen tillsammans med andra. När man har funnit ett svar formulerar man en fråga som man sedan utgår från när man jobbar vidare. Här kommer alla deltagare inte att nå samma slutstation även om de började vid samma startpunkt och behovet av traditionell redovisning och en produkt att visa upp blir mindre - fokus blir att vi ska lära oss något, inte att vi ska visa upp vad vi har lärt oss eller servera det vi har lärt oss till någon annan (top-down). Hur kan de digitala verktygen komma till användning vid ett sådant här arbetssätt och hur tar man tillvara på den individuella erfarenheten så den kommer gruppen till del genom de digitala verktygen (alltså blir del av någon annans bottom-up)?

När det sedan gäller grafikens uppdelning i teach och inform så förstår jag inte riktigt skillnaden. Som jag tänker så blir lärarrollen en annan om man jobbar enligt e-lärandemodellen än om man jobbar enligt lärandemodellen? Skillnaden blir större än mellan de värderingar jag lägger i orden teach och inform. Hur tänker du?

Inlägger är en del av #digiskol

Kan det digitala lärandet vara privat?

Det öppna och publika digitala lärandet diskuteras och lyfts fram i skolutvecklingssammanhang. Bloggar, gemensamma wikis, chattar och öppna omröstningar i klassrummet - det finns en ideologi bakom det digitala lärandet som gör lärandet offentligt, publikt, publicerat, öppet och till beskådan för alla intresserade. Lärandet ska inte låsas in, heter det.

Jag är för tillfället verksam inom distansutbildningen och en ganska vanlig kommentar i utvärderingar från elever är att de trivs bra med att jobba individuellt, icke-publikt, privat. Vad innebär det? 

Det kan t ex innebära: 

• Att kunna jobba hemifrån eller någon annan avskild plats - alltså att inte ingå i en grupp där allt man gör och säger sker inför andra.
• Att våga och vilja ta itu även med sådant som upplevs som svårt och utmanande - alltså att inte behöva dra sig undan för att slippa läsa högt eller hålla föredrag inför gruppen.
• Att få bli nöjd med något man gjort innan man redovisar det - alltså att kunna öva och finslipa innan man visar upp vad man gjort. 

Det handlar om själva lärandet och elever som på eget initiativ särskilt lyfter fram att de trivs bättre med att lära privat än publikt. Det handlar inte om elever som av personliga skäl lever gömda eller som inte har ett eget e-postkonto. Det handlar om elever som läser på Komvux och elever som läser gymnasiet på distans. Många har skolmisslyckanden med sig i bagaget när de loggar in i mitt virtuella klassrum för första gången. En del har hoppat av gymnasiet flera gånger och har bara en chans kvar.

Diskussionen om lärandet med digitala verktyg måste utgå mer från elevernas behov. Personligen låser jag hellre in lärandet än att jag stänger ute eleverna - för att skapa en motfloskel. Låt oss bredda diskussionen - låt oss bredda användandet av de digitala möjligheterna.

Min fråga är därför: 

Hur använder du och dina elever de digitala verktygen ni har tillgång till för att stödja det privata lärandet?

Det här inlägget är en del av #digiskol