Kan det digitala lärandet vara privat?

Det öppna och publika digitala lärandet diskuteras och lyfts fram i skolutvecklingssammanhang. Bloggar, gemensamma wikis, chattar och öppna omröstningar i klassrummet - det finns en ideologi bakom det digitala lärandet som gör lärandet offentligt, publikt, publicerat, öppet och till beskådan för alla intresserade. Lärandet ska inte låsas in, heter det.

Jag är för tillfället verksam inom distansutbildningen och en ganska vanlig kommentar i utvärderingar från elever är att de trivs bra med att jobba individuellt, icke-publikt, privat. Vad innebär det? 

Det kan t ex innebära: 

• Att kunna jobba hemifrån eller någon annan avskild plats - alltså att inte ingå i en grupp där allt man gör och säger sker inför andra.
• Att våga och vilja ta itu även med sådant som upplevs som svårt och utmanande - alltså att inte behöva dra sig undan för att slippa läsa högt eller hålla föredrag inför gruppen.
• Att få bli nöjd med något man gjort innan man redovisar det - alltså att kunna öva och finslipa innan man visar upp vad man gjort. 

Det handlar om själva lärandet och elever som på eget initiativ särskilt lyfter fram att de trivs bättre med att lära privat än publikt. Det handlar inte om elever som av personliga skäl lever gömda eller som inte har ett eget e-postkonto. Det handlar om elever som läser på Komvux och elever som läser gymnasiet på distans. Många har skolmisslyckanden med sig i bagaget när de loggar in i mitt virtuella klassrum för första gången. En del har hoppat av gymnasiet flera gånger och har bara en chans kvar.

Diskussionen om lärandet med digitala verktyg måste utgå mer från elevernas behov. Personligen låser jag hellre in lärandet än att jag stänger ute eleverna - för att skapa en motfloskel. Låt oss bredda diskussionen - låt oss bredda användandet av de digitala möjligheterna.

Min fråga är därför: 

Hur använder du och dina elever de digitala verktygen ni har tillgång till för att stödja det privata lärandet?

Det här inlägget är en del av #digiskol